Tillbaka  
   
Järnmalmshandeln
 
Sveriges kontroversiella handel med Tredje Riket.
 
 

Den svenska järnmalmshandeln var sedan 1927 reglerad i den s.k. Grängebergslagen, som föreskrev att exporten fick vara högst 10,5 miljoner ton per år. Efter Hitlers maktövertagande ökade Tysklands andel av kvoten från 1,5 milj. ton till 5 milj. ton. Storbritannien, vars järnmalmsimport försvårats storligen av inbördeskriget i Spanien, försökte matcha Tyskland och fick tillstånd att köpa 2,2 milj. ton svensk järnmalm. Men p.g.a. sviktande brittisk ekonomi föll andelen snart ner till 1,5 milj. ton. Och i London insåg man tidigt problemet med den svenska järnmalmshandeln med Tyskland i händelse av att man skulle hamna i konflikt med nazisterna.

- Det fanns under 1930-talet en rad brittiska planer på hur exporten av malm till Tyskland skulle stoppas i händelse av krig, säger historikern Alf Johansson, expert på svensk utrikespolitik under andra världskriget. Ministeriet för ekonomisk krigföring i London hade en avdelning som särskilt granskade malmtransporterna, centret för industriell underrättelseverksamhet.
- Olika förslag korsade varandra, fortsätter Alf Johansson. Och alla gick ut på att hindra malmexporten.
   På våren 1939 fick den svenska utrikesledningen besök av två engelska diplomater från Foreign Office. De dekalarerade att Storbritannien inte stillatigande skulle åse den ökande järnmalmsexporten till Tredje Riket i händelse av krig.
- Jag är rädd att vi måste förstöra era gruvor, sade en av engelsmännen uppriktigt.

Fram till krigsutbrottet 1 september 1939 var Sverige och Frankrike de största leverantörerna av järnmalm till Tyskland.
Efter krigsförklaringarna stod Sverige som ensam storleverantör och sålde 10 milj. ton malm per år. Trots stor tysk inhemsk produktion (15 milj. ton 1938) var man beroende av störningsfria leveranser från Sverige för att upprätthålla den tyska stålproduktionen. Lättnaden var således stor för Hitler när Sverige deklarerade att man var neutral även när det gällde handelspolitiken. De nazistiska makthavarna insåg dock att de allierade inte skulle ligga på latsidan med att stoppa den svenska malmen och förstod att de kanske skulle bli tvungna att invadera Sverige. Att så inte skedde under vinterkriget berodde till stor del på det av svenska diplomater frammedlade fredsavtalet mellan Finland och Sovjet 1940. För britterna hade nämligen mycket riktigt en plan för att få stopp på handeln.
   - Churchill var den ende som hade en realistisk strategi för att stoppa exporten, säger Alf Johansson. Churchill förstod att Sverige och Norge aldrig frivilligt skulle ge upp sin neutralitet eller frivilligt stoppa malmexporten. Churchills regeringskollegor underskattade neutralitetsstämningarna i Sverige och Norge och väntade på att Sverige och Norge skulle ansluta sig till de allierade. Med det rysk-finska vinterkriget såg britterna en möjlighet att stoppa malmleveranserna till Tyskland på ett "naturligt" sätt.

Churchill vill hjälpa finnarna

De allierade erbjöd sig att sända trupper till Finlands hjälp i kriget mot Sovjet. Av rent praktiska skäl innebar en sådan förflyttning av soldater att man måste passera Norges och Sveriges territorium. De båda nordiska länderna sa nej, men i London fortlöpte planeringen av styrkan ändå. Tanken var att man på vägen till Finland skulle ta kontroll över de svenska gruvorna.
   Det var ett mardrömsscenario för Sverige. Landet skulle ha drivits in på de västallierades sida och tyskarna skulle ha betraktat neutraliteten som icke existerande. Sverige skulle snart ha legat i krig. I stället drev svenskarna aktivt på för att få till stånd ett fredsavtal mellan de stridande parterna i Finska vinterkriget. Man lyckades den 12  mars 1940. De allierade, som då var på väg att sända iväg trupperna till Finland, fick återkalla ordern.

Efter det brittiska misslyckandet var Churchill milt sagt rasande och anklagade Sverige för direkt medlöperi med tyskarna. Svenskarna gjorde då ett simsalabimavtal i den högre dubbelmoraliska skolan. Genom att dra ner mängden järnmalm som exporterades till Tyskland från 10 milj. ton till 7,5 milj. ton lugnades de allierade, tillfreds med att samlingsregeringen äntligen gett efter påtryckningarna. Vad de inte visste och inte kunde kontrollera var att kvaliteten på järnmalmen hade ändrats - nu utgjordes en mycket större andel av för tyskarna attraktiv lågfosformalm. Alla var nöjda och försändelserna fortsatte från Luleå och Narvik.

Kriget går vidare och handel ökar

När Norge och Danmark ockuperades några månader senare hade Hitler dragit åt de sista skruvarna i sitt städ - och Sverige satt verkligen fast. Under former som kan liknas vid utpressning fortsatte och intensifierades järnmalms- och kullagerhandeln mellan det Tredje Riket och Sverige. Så länge flödet av järnmalm var regelbundet kunde svenskarna känna sig någorlunda trygga. Förutom de rent säkerhetspolitiska skälen att handla med Tyskland var exporten viktig för försörjningsläget i Sverige. 70% av alla varor som importerades kom vid den här tiden från Tyskland eller tyskockuperade länder och utan dem skulle befolkningen i Sverige varit i en helt annan situation. På samma sätt som järnmalm skickades ut, sändes kol, koks, gödningsämnen, kemikalier och verkstadsprodukter in. Försändelserna fortsatte även under 1943 och 1944 när tyskarna själva led brist på dessa varor.
-Utan tysk stenkol och koks skulle Sverige ha fungerat mer än dåligt - kol och koks var en blodöverföring till den industriella infrastrukturen, berättar den pensionerade ingenjören och författaren Lennart Lundberg.

Sedan USA gått med in i kriget fördes en allt hårdare linje av de allierade. 1943 förklarade amerikanarna att de ansåg att Sverige inte längre hade så mycket att frukta från Tyskland, kanske bara en kortvarig ockupation (om nu en ockupation av det slag som var aktuellt kan benämnas "bara"), och därför borde hjälpa till att förkorta kriget. Permittenttrafiken stoppades 1943 och i oktober 1944 ångade den sista malmbåten ut från Luleå. Beslutet att gå de allierade till mötes berodde uteslutande på krigsläget, som vid det här laget var så pass betryggande att Sverige ansågs ha goda möjligheter att försvara sig mot de sargade tyska styrkorna.Vid det här laget betydde den svenska järnmalmen visserligen mindre för tyskarna än tidigare, men givetvis var det ändå ett slag för dem när deras tilldelade kvoter minskade.
 
Sammanfattning

Den högsta nivån järnmalmsexporten nådde var 40 milj. ton om året som skeppades till nazisterna. Järnmalmen var, vilket är föga omtvistat, oerhört viktig för Tyskland - framförallt under de första krigsåren innan man hunnit få upp sin egen produktion. Samtidigt var handeln minst lika viktig för Sverige, även om man kanske inte alltid tänker på det. Järnmalmshandeln var ett instrument som användes för att skydda landet mot ockupation, försörja befolkningen och industrin samt hota med i utpressningssyfte vid diverse förhandlingar bl.a. om de norska judarna.
   Engelska parlamentsledamöter har påstått att järnmalmshandeln kan ha förlängt kriget med uppemot 1,5 år, men här är historierna oense. Också om betydelsen av malmstoppet i krigets slutskede.
   - Avbrottet kom först hösten 1944 och då var Tyskland ändå på väg att förlora kriget, säger Alf Johansson. Men tyskarna hade redan 1940 alternativ till den svenska malmen som t ex ökad egen produktion, ändring av produktion osv. Och genom invasionen av Frankrike kom tyskarna också över de franska gruvorna i norr.
Samtidigt fick järnmalmshandeln med Sverige en särställning.
   - Hitler behandlade Sverige med silkesvantar under hela kriget, säger Johansson. Och det handlade egentligen bara om en sak - järnmalmen.

Men var det nödvändigt att ge efter så mycket för de tyska kraven? Kanske handlade allt bara från svensk sida om att tjäna pengar, för det gjorde man ju verkligen? Det är frågor som var och en får ta ställning till själv. Fakta är dock att Sverige förmodligen skulle blivit ockuperat och i bästa fall att försörjningsläget skulle blivit avsevärt sämre om man vägrat Hitler malmen. Samtidigt måste man ha i åtanke att det var svenskt järn som till stor del höll Hitlers arméer flytande - något som ju känns rätt så väldigt olustigt.
   Det är ändå märkligt att dagens politiker och historiker så ofta tar till harvärjan när malmen kommer upp på tal. Varför är ämnet idag - 55 år senare - fortfarande så känsligt? Om inte den gängse moralistiska bilden av feghet och egennytta ska tillåtas vara förhärskande måste en större diskussion komma till skott!
- Den som moraliserar bör i samma andetag ge ett alternativ till samlingsregeringens handlande, säger Lennart Lundberg.
   Vad än värre är än den uteblivna debatten, är att historien om hur 203 svenska sjömän offrade livet under sina malmtransporter verkar har raderats ur böckerna. Många fartyg torperderades av allierade fartyg och u-båtar. Bara för att detta utfördes av vinnarmakterna får vi inte glömma bort de sjömän som dödades.

 

Källa: http://www.skalman.nu